Något som hände mig nyligen, närmare bestämt förra veckan, var att min bästa vän inte ville vara vän med mig mer. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad som hände men jag kan säga att jag tog det väldigt hårt de första dagarna. Vi hade liksom varit vänner i flera år och då kom det som en chock när det hände. I början fick jag inte ens en förklaring till VARFÖR hon inte ville vara vänner mer.

Jag var så ledsen och besviken, och även arg, men inte en enda gång grät jag. Hur kunde hon göra så mot mig? Varför? Varför så plötslig? Såna tankar snurrade runt i mitt huvud dygnet runt. Det var hemskt. Jag intalade mig att jag inte var arg eller att jag inte brydde mig men det, var bara en stor fet lögn. Varje stund jag tänkte på det försökte jag tänka bort det, bort, bort på annat, roliga saker. Det funkade knappt.

Tillslut kom den dagen då jag slutade bry mig. Jag slutade vänta på ett mirakel. Hon var inte värd mina känslor. Hon var inte värd mig om hon inte ville vara vän med mig. 

Meddelanden kom från hennes nya bästa vän, ända från början, redan innan min ex bästis slutade vara vän med mig. Vidriga saker skrev hon. Hot om att hon skulle ta självmord på grund av att "jag fått henne att må så dåligt". Sanningar förvrängdes. Hon gick på mig utan anledning. Och vad hade jag gjort? Det vet jag inte ens nu. Hon gick för långt. 

Det jag egentligen ville säga är att med tiden läker sår. Jag trodde inte jag skulle klara att gå igenom det, känslomässigt. Men innerst inne visste jag hela tiden att jag skulle klara det. Jag skulle hitta nya vänner, riktiga vänner, som gillar mig för den jag är.

Och nu står jag här idag. Senast idag fick jag meddelanden. För några dagar sen kunde jag inte låta bli att försvara mig, men idag svarade jag inte. Ingenting svarade jag, för det är hon inte värd, eftersom allt hon skriver är skit. Äntligen.